León Plascencia Ñol

FRAMFÖR ETT TRÄSNITT AV KATSUSHIKA HOKUSAI
(DU HADE DEFINIERAT DIG SJÄLV BÄST)

Jag går ingenstans det finns spår av skum

en flock pelikaner en av dem dyker ner

som ett spjut mot havets botten på jakt efter mat

åh att du skulle försvinna just i det ögonblick då du

hade definierat dig själv bäst
inga

formgivande linjer penselskrift från Orienten aldrig älskade jag dig

i Tokio sträcker sig den finfördelade sanden en

kvinna med östasiatiska anletdrag en kyss där stod

en grupp japaner framför en Rothko den där svarta

hunden Trocadero en pytteliten säng astman

jag går ingenstans det är ingen deckare

en linje kola till min vän som ligger

i en vit säng djävulens mjäll rösten

jäms med vågorna ropen molnen som

bakgrund i bukten jag går inte du säger det räcker

flytvästen är ett ankare jag går inte till botten

med saker en folksamling nästan helnaken

på min strand så mycket skrän maneter

maneter
då går jag igen till fots

längs en gata i Tokio tonåringar som

en fragmenterad flod framför en målning av Rothko

någon drar fram en kniv det är ingen deckare

skjut säger du jag tystnar inte solen är en spegling

av häpnad den där svarta hunden jagar en

grupp pelikaner jag går ingenstans jag går till fots på min strand

kajmanen är inte längre kvar en mun häpnad ja

för mycket oväsen jag kommer tillbaka för din skull gick jag

vilse i Tokios tunnelbana en spegling en hägring

det är ok säger du sanden kliar minns du

min favoritmålning är rök den håller på att gå upp i

rök det är kallt det är sent du skulle kunna återvända till tunneln

två klippor på min strand den finfördelade sanden

sträcker ut sig det är kallt jag förstår inte jag går någon annanstans

någon leker på stranden du återvänder till Tokio aldrig

tyckte du om Kitanos film minns du

den japanska kvinnan med de långa benen i Palais

Royal jag återvänder aldrig min strand är förstörd en spricka

där en högljudd folksamling något händer med skärpe-

djupet det är ingen deckare det är

Lezamas astmatiska röst hans solros

som tiger ett rum Trocadero en pytteliten

säng astman astman min strand jag återvänder inte

Tokio är ett vykort en tyst röst där fanns ingen tystnad

jag har svårt att andas jag drar inte till Tokio som

mulåsnan i avgrunden folkmassan speglingar

av speglingar sa den där nästan osynliga rösten

medan båten försvinner i horisonten

Havanna jag säger något mer några mulattkvinnor framför

en Rothko jag skulle vilja prata med gud säger kvinnan

i hängmattan som långsamt gungar fram och tillbaka

här finns ingen bara en folkmassa en vit

hund som jagar en boll jag återvänder du säger

jag vill ha något att dricka en linje kola till

min vän som ligger i en vit säng djävuelns

mjäll Lezamas astmatiska röst åh att

du skulle försvinna just i det ögonblick då du hade

lyckats definiera dina huvuddrag pelikanerna

maneter maneter jag åker inte till Montego jag älskade

skyltfönstren i Tokio en långsam procession

folkmassan begravs det är inte längre min strand

inte heller Tokio Kitanos film har en

röst Lezama en strålande form deformerade ödlor

nästan rent vatten jag hör röster för många

röster på det som var min strand det finns inte

längre någonting Lezamas röst åh att du skulle försvinna

just i det ögonblick då du hade


definierat dig själv bäst jag drar nu.

Ur ”Det privata språket” (El lenguaje privado, 2014)