León Plascencia Ñol
FRAMFÖR ETT TRÄSNITT AV KATSUSHIKA HOKUSAI
(DU HADE DEFINIERAT DIG SJÄLV BÄST)
Jag går ingenstans det finns spår av skum
en flock pelikaner en av dem dyker ner
som ett spjut mot havets botten på jakt efter mat
åh att du skulle försvinna just i det ögonblick då du
hade definierat dig själv bäst inga
formgivande linjer penselskrift från Orienten aldrig älskade jag dig
i Tokio sträcker sig den finfördelade sanden en
kvinna med östasiatiska anletdrag en kyss där stod
en grupp japaner framför en Rothko den där svarta
hunden Trocadero en pytteliten säng astman
jag går ingenstans det är ingen deckare
en linje kola till min vän som ligger
i en vit säng djävulens mjäll rösten
jäms med vågorna ropen molnen som
bakgrund i bukten jag går inte du säger det räcker
flytvästen är ett ankare jag går inte till botten
med saker en folksamling nästan helnaken
på min strand så mycket skrän maneter
maneter då går jag igen till fots
längs en gata i Tokio tonåringar som
en fragmenterad flod framför en målning av Rothko
någon drar fram en kniv det är ingen deckare
skjut säger du jag tystnar inte solen är en spegling
av häpnad den där svarta hunden jagar en
grupp pelikaner jag går ingenstans jag går till fots på min strand
kajmanen är inte längre kvar en mun häpnad ja
för mycket oväsen jag kommer tillbaka för din skull gick jag
vilse i Tokios tunnelbana en spegling en hägring
det är ok säger du sanden kliar minns du
min favoritmålning är rök den håller på att gå upp i
rök det är kallt det är sent du skulle kunna återvända till tunneln
två klippor på min strand den finfördelade sanden
sträcker ut sig det är kallt jag förstår inte jag går någon annanstans
någon leker på stranden du återvänder till Tokio aldrig
tyckte du om Kitanos film minns du
den japanska kvinnan med de långa benen i Palais
Royal jag återvänder aldrig min strand är förstörd en spricka
där en högljudd folksamling något händer med skärpe-
djupet det är ingen deckare det är
Lezamas astmatiska röst hans solros
som tiger ett rum Trocadero en pytteliten
säng astman astman min strand jag återvänder inte
Tokio är ett vykort en tyst röst där fanns ingen tystnad
jag har svårt att andas jag drar inte till Tokio som
mulåsnan i avgrunden folkmassan speglingar
av speglingar sa den där nästan osynliga rösten
medan båten försvinner i horisonten
Havanna jag säger något mer några mulattkvinnor framför
en Rothko jag skulle vilja prata med gud säger kvinnan
i hängmattan som långsamt gungar fram och tillbaka
här finns ingen bara en folkmassa en vit
hund som jagar en boll jag återvänder du säger
jag vill ha något att dricka en linje kola till
min vän som ligger i en vit säng djävuelns
mjäll Lezamas astmatiska röst åh att
du skulle försvinna just i det ögonblick då du hade
lyckats definiera dina huvuddrag pelikanerna
maneter maneter jag åker inte till Montego jag älskade
skyltfönstren i Tokio en långsam procession
folkmassan begravs det är inte längre min strand
inte heller Tokio Kitanos film har en
röst Lezama en strålande form deformerade ödlor
nästan rent vatten jag hör röster för många
röster på det som var min strand det finns inte
längre någonting Lezamas röst åh att du skulle försvinna
just i det ögonblick då du hade
definierat dig själv bäst jag drar nu.